Försonaren

Apostlagärningarna kapitel 4, vers 1 – 12

Medan de talade till folket överraskades de av prästerna, tempelkommendanten och saddukeerna, som inte kunde tåla att apostlarna undervisade folket och med hänvisning till Jesus förkunnade uppståndelsen från de döda. De grep dem och höll dem i häkte till nästa dag, eftersom det redan var kväll. Men många som hade hört ordet kom till tro, och tillsammans var de nu omkring fem tusen män. Nästa dag samlades de högsta styresmännen samt de äldste och de skriftlärda i Jerusalem. Översteprästen Hannas var där liksom Kajafas, Jonatas och Alexandros och alla av översteprästerlig släkt. De lät föra fram apostlarna och frågade dem: ”Genom vilken kraft eller i vems namn har ni gjort detta?” Då fylldes Petrus av helig ande och svarade dem: ”Ni äldste och folkets ledare, när ni i dag ställer oss till svars för en välgärning mot en sjuk och vill höra hur han har blivit botad, då skall ni veta, ni alla och hela Israels folk, att det skedde genom nasarén Jesu Kristi namn. Tack vare honom som ni korsfäste och som Gud har uppväckt från de döda står den här mannen frisk framför er. Jesus är ’stenen som föraktades av’ er ’husbyggare men blev till en hörnsten’. Hos ingen annan finns frälsningen, och ingenstans bland människor under himlen finns något annat namn som kan rädda oss.”

Evangeliet enligt Markus kapitel 12, vers 1 – 12

Han talade till dem i liknelser. ”En man planterade en vingård, satte stängsel kring den, högg ut ett presskar och byggde ett vakttorn. Därefter arrenderade han ut den och reste bort. När tiden var inne skickade han en tjänare till arrendatorerna för att hämta en del av vingårdens skörd. Men de grep honom, pryglade honom och körde i väg honom tomhänt. Då sände ägaren en annan tjänare till dem. Honom slog de i huvudet och skymfade. Då skickade han en till, och honom dödade de. På samma sätt med många andra: en del misshandlade de och andra dödade de. Nu hade han bara en, sin älskade son, och honom skickade han som den siste. Han sade: ’Min son kommer de att ha respekt för.’ Men arrendatorerna sade till varandra: ’Här har vi arvtagaren. Kom så dödar vi honom, då blir det vi som får arvet.’ Och de tog fast honom och dödade honom och kastade honom utanför vingården. Vad gör nu vingårdens ägare? Han kommer dit och tar död på arrendatorerna och ger vingården åt andra. Har ni inte läst det här stället i skriften: ’Stenen som husbyggarna ratade har blivit en hörnsten.’ ’Herren har gjort den till detta, och underbar är den i våra ögon.’ De hade gärna velat gripa honom men var rädda för folket; de förstod att hans liknelse var riktad mot dem. Därför lät de honom vara och gick sin väg.

Jes 5:1-7

Jag vill sjunga en sång om min älskade vän, en sång om min vän och hans vingård. Högt uppe på en bördig sluttninghade min vän en vingård. Han luckrade upp den och plockade sten och planterade ädelt vin. Han byggde ett vakttorn, han högg ut ett presskar. Han väntade sig söta druvor, men vingården gav honom sura. Döm nu, Jerusalems män och Judas folk, döm mellan mig och min vingård! 4Vad mer kunde göras för min vingård, som jag inte redan har gjort? Jag väntade söta druvor – varför gav den mig sura? Nu skall jag låta er veta vad jag tänker göra med min vingård. Jag skall ta bort stängslet, så att den blir skövlad, jag skall riva muren, så att den blir nertrampad. Jag skall låta den förfalla: där skall inte beskäras, inte hackas, tistel och törne skall ta överhand. Och molnen skall jag förbjuda att fälla sitt regn över den. Herren Sebaots vingård är Israel, Judas folk hans älskade plantering. Han väntade oväld men fann våld, väntade rätt men fann orättvisa.