Bönsöndagen

EFS Helsingborg 6 maj 2018
Daniel Svensson

Matt 18:1-8 1
Han gav dem en liknelse för att lära dem att alltid be och inte ge upp:2”I en stad fanns det en domare som varken fruktade Gud eller brydde sig om människor.3I samma stad fanns en änka, och hon kom gång på gång till honom och sade: ’Låt mig få ut av min motpart vad jag har rätt till.’4Till en början ville han inte, men sedan tänkte han: ’Inte för att jag fruktar Gud eller bryr mig om människor,5men så besvärlig som den där änkan är skall jag låta henne få ut vad hon har rätt till, annars pinar hon livet ur mig med sitt springande.’”6Och Herren sade: ”Där hör ni vad en orättfärdig domare säger.7Skulle då inte Gud låta sina utvalda få sin rätt, när de ropar till honom dag och natt? Skulle han låta dem vänta?8Jag säger er: han skall snart nog låta dem få sin rätt. Men Människosonen, skall han finna någon tro här på jorden när han kommer?”

Jesus ger dem en liknelse för att lära dem att alltid be och inte ge upp. Det är detta som är syftet med denna liknelse och jag skulle vilja att det också blir syftet med denna predikan. Att vi får lära oss att alltid be och inte ge upp. Bön är för mig ett ständigt lärande. Jag blir inte klar, du blir inte klar, vi får lära oss mer för det är ingen teknik utan en relation, ett pågående levande samtal.

Vid ett annat tillfälle så hade lärjungarna sett Jesus be och något hade väckts inom dem. Jag vet inte om det hänt dig men jag känner igen det. Jag har suttit och bett med personer och något har väckts i mig. Personen verkar har gått längre än mig och jag har fått en längtan att be som den personen. Samma sak händer med lärjungarna.

De säger till Jesus: Lär oss att be!

Jesus säger att när ni ber, varje gång ni vänder er till Gud då ska ni säga. Ja ni ska inte bara säga det, utan varje gång ni tänker på Gud då ska ni tänka och säga: Vår Fader! Vår Pappa! Sen lär han dem denna bönen som är en mönsterbön för oss att ta efter och använda oss av. Inte som ett rabblande av ord utan här finns ett mönster i bönen att ta efter. Lärjungarna ber: Lär oss att be! Denna bön har jag bett många gånger och jag ber den fortfarande. Lär mig att be Jesus. Lär mig om igen.

Idag vill jag be det med er: Lär oss att alltid be och inte ge upp! Gud, gör oss till en bedjande kyrka!

Men varför ska vi be? Gör det verkligen någon nytta? Tjänar det något till? Mer än att det kan vara väldigt välgörande att få vädra sina tankar och sin ångest mot någon? Är bönen bara en terapeutisk metod för att pysa ut sin vrede, sina önskningar och sitt mörker?

Gör det skillnad om eller när jag ber?
Denna fråga måste ställas om vi inte ska hyckla. För det kan upplevas helt meningslöst ibland.

En äldre dam som inte kunde lämna sin lägenhet på grund av ålder och värk uttryckte sig såhär: Vi ber varje dag för fred och lugn, men dem fortsätter ändå att slåss och gjuta blod i en aldrig sinande ström. Jag ber för min sjuka dotter, men hon blir inte ett dugg friskare. Skulle Gud bry sig om att jag sitter här och mumlar?

Vi vet att en dag ska Gud komma tillbaka och döma levande och döda. Men visst skulle vi vilja ordna en domstol för Gud också? Var var du? Varför svarade du mig inte när jag ropade? Hur kunde du låta bli att gripa in?

Då kommer Gud inte behöva någon försvarsadvokat, han kommer klara av det själv. Jag ska inte försöka försvara honom, Han får reda ut detta själv, alla lösa trådar, alla obesvarade frågor. Till slut så kommer vi få svar för Han vet varför.

Och faktiskt så finns det redan en dokumenterad rättegång mot Gud. Det är Jobs bok i Bibeln. Ett litterärt mästerverk där människan ställer Gud inför rätta. Så tack och lov så försöker inte Bibeln sopa dessa frågor under mattan. Nej Tvärtom: I Hela gamla testamentet hörs ropet från Guds folk:

Hur länge Gud ska vi behöva lida? Hur länge ska du vända bort ditt ansikte? När ska jag få min rätt? Kan du inte i alla fall lämna besked om varför jag ska behöva ha det såhär? Var är du Gud?

Bredvid alla underbara löften från Gud så finns dessa klagovisor från Guds folk. Och det finns inget enkelt svar att ge som för en gång skulle tysta alla intellektuella invändningar och protester. Men du och jag har ett folk att vandra med på vägen. Trons folk genom historien men också vi som är här. Lösningen kanske inte är ett intellektuellt svar alla gånger utan tänk om svaret är en gemenskap. Gud har gett oss till varandra för att vi ska kunna luta oss på varandra under färden. Sårade, trasiga, tvivlande, lidande så kommer vi samman och utifrån det skapas en sårbar gemenskap som blir mycket mer attraktiv och vacker än om alla av oss hade varit hela och perfekta och inte behövt varandra.

Gud vill kanske inte att vi ska vara hela, oförstörda och perfekta här i världen? Men han vill att vi ska bli mer hela när vi vågar vara sårbara och öppna oss mot varandra.

Här i församlingen får vi inte bara lära oss att be, sjunga och läsa bibeln. Vi får lära oss att älska varandra, älska människor som det kan vara svårt att älska, älska människor som inte är som jag. Vi får tillsammans sjunga lovsång i tacksamhet och glädje över det underbara som Gud har gjort för oss och så får vi sjunga klagosånger tillsammans om vad Gud inte gör, och om varför saker är som det är. Det är inte enkelt att hantera frågan om varför Gud svara på bön vissa gånger och andra inte alls.

Och det finns olika sätt att hantera detta på.

Det första av två dåliga sätt är att göra tron enkel och blunda för de svåra frågorna. Vi vill ha kontroll över tron och vi tycker det paradoxala i tron är jobbigt: Så vi låter tron bara ha en inomvärldslig dimension (Gud kan inte ge direkta bönesvar, det som skedde i NT var då och liknande saker kan inte inträffa idag) Vi stänger dörren för den mirakulösa dimensionen av kristen tro.

Eller: Ett annat dåligt förhållningssätt är att vi bara räknar med den mirakulösa dimensionen av tron. Alla kan bli helade, det hänger bara på vår tro, Krampaktigt håller vi fast vi tron på Guds ingripande och vägrar släppa in, svagheten, tvivlet, ofullkomligheten.

Vilken väg vi än väljer så stänger vi ute Gud från viktiga områden i våra liv. Våra liv, vår tro ska kunna rymma både det mirakulösa och det till synes hopplösa. Livet är fullt av spänningar – tron är full av spänningar

C.O. Rosenius som var med i starten av EFS och en mycket uppskattad skribent och själavårdare. Han valde ibland att tala om ”Gud den underlige”
Får man säga så?

Ja det bör du göra. Rosenius lyckades att hålla ihop dessa både sidor av trons erfarenhet. För honom var inte tron entydig utan tvetydig. Han menade att det som vi upplever som paradoxalt, det som vi inte får ihop pekar mot ”Gud den underlige” Vi kan inte förstå Gud, vi ska inte förstå Gud.
Det oförklarliga driver oss till den oförklarlige. Om vi vänder oss mot honom så vill han skapa tro och hopp i våra liv. Han vill forma oss och känner du att det är motigt och jobbigt då kanske han gör saker under ytan i ditt liv som det bara är Han som kan göra.

Din sak är att tänka på Gud, hans sak är att tänka på dig!
/ Simone Wiel

Men låt oss nu lyssna till honom som har alla svar: Det finns en som har alla svar och som en dag kommer kunna ge oss alla svar. Klarheten och svaren hör evigheten till men här och nu får vi vandra i tro utan att se klart alla gånger.
Låt oss nu lyssna till honom som har alla svaren, som har Guds perspektiv. Jag har inte det, Rosenius hade inte det, Simone Wiel hade inte det.
Men Jesus som är Guds son, han talar till oss på Faderns vägnar, Hans ord är i en helt annat division. Hans ord är Guds ord, De väger tungt, de väger tyngst när alla andra ord blir flyktiga och tomma:

Vad säger Han: Han som vet svaret på alla varför, säger till oss:

BE så ska ni få, SÖK, så ska ni finna, BULTA, så ska dörren öppnas

Han som vet allt säger: SÖK FÖRST Guds rike och hans rättfärdighet, så skall ni få allt det andra också. Matt 6:33

Vi som troende har inga garantier att slippa olyckor för egen del. Men vi har däremot absoluta garantier att Gud har allt i sin hand. Och den som kommer till honom ska han inte visa bort, Vi har absoluta garantier att slippa den slutliga olyckan att skiljas från Livets Gud i evighet.

Jag avslutar med två bibelord som jag avslutade min predikan för två veckor sen också.

Lägg ditt liv i Herrens hand.
Lita på honom, han kommer att handla. Ps. 37:5

Uthållighet är vad ni behöver för att kunna göra Guds vilja och få vad han har lovat, Gud lär oss att be och inte ge upp!

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *