Familjemässa – 22 maj 2022
EFS Helsingborg 22 maj 2022
Daniel Svensson och Andreas Engström, predikan
Jona kallas av Herren men flyr
Herrens ord kom till Jona, Amittajs son:
»Bege dig till Nineve, den stora staden, och håll en straffpredikan. Jag har fått ögonen på ondskan där.« Och Jona gav sig i väg, men för att fly till Tarshish, bort från Herren. Han vandrade ner till Jafo och fann där ett skepp som skulle till Tarshish. Han betalade för resan och gick ombord för att följa med till Tarshish, bort från Herren.
Stormen
Herren sände en stark vind över havet. Det blåste upp en svår storm, och skeppet var nära att brytas sönder. Sjömännen greps av fruktan och ropade var och en till sin gud. För att minska faran kastade de lasten överbord. Jona hade gått ner under däck och fallit i djup sömn.
Kaptenen kom ner till honom och sade: »Hur kan du ligga och sova? Upp med dig och åkalla din gud! Kanske den guden tänker på oss så att vi inte går under.«
Nu sade några: »Vi kastar lott, så att vi får reda på vem som är skuld till detta onda.« De kastade lott, och lotten föll på Jona. Då sade de till honom: »Tala om för oss vad du är ute i för ärende! Var kommer du ifrån? Vilket land är du ifrån? Vilket folk tillhör du?« – »Jag är hebré«, svarade han, »jag dyrkar Herren, himlens Gud, han som har gjort både hav och land.« Männen greps av stark fruktan och ropade: »Vad har du gjort?« När männen fick reda på att han var på flykt bort från Herren – det berättade han för dem – frågade de: »Vad skall vi göra med dig för att få havet att lugna sig?« Ty stormen bara tilltog i styrka. Han svarade: »Kasta mig överbord, så lugnar sig havet. Jag vet att jag är skuld till att ni har drabbats av den här fruktansvärda stormen.« Männen började i stället ro för att nå land igen, men det gick inte: stormen bara tilltog i styrka. Då ropade de till Herren: »Herre, låt oss inte gå under för att vi tar den här mannens liv. Döm oss inte om vi dödar en oskyldig. Du, Herre, ville ju att allt detta skulle ske.« De tog Jona och kastade honom överbord, och havet upphörde att rasa. Då greps männen av stark fruktan för Herren, de offrade åt honom och gav löften.
Jonas bön
Herren lät en stor fisk sluka Jona. I tre dagar och tre nätter var Jona inne i fiskens buk. Därifrån bad han till Herren, sin Gud:
Jag ropade till Herren i min nöd och han svarade mig. Ur dödsrikets inre steg mitt rop och du hörde min röst. Du slungade mig i djupet, mitt i havet, där strömmarna fångade mig. Alla dina brottsjöar slog samman över mitt huvud. Jag tänkte: Jag har fördrivits från dig. Får jag se ditt heliga tempel igen? Vattnet slöt sig om min strupe, djupet fångade mig. Sjögräs snärjdes kring mitt huvud där nere vid bergens rötter. Jag sjönk till det land vars portar skulle reglas bakom mig för evigt. Men du gav mig liv, o Herre, min Gud, och förde mig upp ur graven. Då mina krafter sinade vände jag mig till Herren. Min bön nådde dig, nådde ditt heliga tempel. De som dyrkar falska gudar överger sin trofaste hjälpare. Men jag skall offra åt dig under lovsång och infria mina löften. Räddningen kommer från Herren. På Herrens befallning spydde fisken upp Jona på land.
Jona i Nineve
För andra gången kom Herrens ord till Jona:
»Bege dig till Nineve, den stora staden, och förkunna vad jag befaller.« Och Jona gav sig i väg till Nineve, så som Herren hade sagt. Nineve var en oerhört stor stad: det tog tre dagar att färdas genom den. Jona började gå genom staden. Han gick en dag, och han förkunnade: »Om fyrtio dagar skall Nineve förstöras.« Folket trodde på vad Gud hade sagt. De utlyste en fasta, och alla, stora som små, klädde sig i säcktyg. När Nineves kung fick höra vad som skett steg han upp från sin tron, tog av sin mantel, svepte sig i säcktyg och satte sig i gruset. Och i Nineve kungjordes ett påbud från kungen och hans råd: »Inga människor och inga djur, varken får eller kor, får äta och dricka, gå i bet eller vattnas. Både människor och djur skall bära säcktyg och ropa högt till Gud. Var och en skall upphöra med sin ondska och sina övergrepp. Kanske kommer Gud att ångra sig och stilla sin vrede, så att vi inte går under.« När Gud såg vad de gjorde, att de upphörde med sin ondska, avstod han från det onda han hotat dem med; han lät det inte ske. Då blev Jona mycket missnöjd. I vredesmod bad han till Herren: »Herre, var det inte det jag trodde redan där hemma? Det var därför jag ville fly till Tarshish förra gången. Jag visste ju att du är en nådig och barmhärtig Gud, sen till vrede och rik på kärlek, beredd att ångra det onda du hotat med. Så ta mitt liv, Herre, det är bättre för mig att dö än att leva.« Herren sade: »Har du skäl att vara vred?« Jona lämnade staden och slog sig ner öster om den. Där byggde han sig en hydda, så att han satt i skugga medan han väntade på att få se hur det skulle gå med staden.
Herren tillrättavisar Jona
Herren Gud lät nu ett kurbitsträd växa upp över Jona; det skulle skugga hans huvud och befria honom från hans missnöje. Jona blev mycket glad över kurbitsen. Men i gryningen nästa dag lät Gud en mask angripa trädet, och det vissnade ner. Och i soluppgången lät Gud en glödhet östanvind blåsa. Solen brände Jonas huvud, han var nära att svimma och önskade sig döden. »Det är bättre för mig att dö än att leva«, sade han. Då frågade Gud honom: »Har du skäl att vara vred för kurbitsens skull?« Jona svarade: »Jag har alla skäl i världen att vara vred.« Herren sade: »Du bekymrar dig för ett träd som du inte har lagt ner något arbete på och som du inte själv fått att växa, som kom till på en natt och försvann på en natt. Skulle då inte jag bekymra mig om Nineve, den stora staden, där det bor över 120 000 människor, som inte ens kan skilja på höger och vänster – och dessutom många djur.«
Texter ur Bibel 2000 ©Svenska Bibelsällskapet
Swish 123 652 4086