Temaserien “JOSEF” – del 4

EFS Helsingborg 25 oktober 2020
Daniel Svensson

Bröderna återvänder till sin far

I faraos palats hade man fått höra att Josefs bröder kommit, och det gladde farao och hans hovmän. Farao uppmanade Josef att säga till sina bröder: »Så här skall ni göra: lasta era djur och far hem till Kanaan och hämta er far och era familjer och kom sedan till mig. Jag skall ge er det bästa Egypten har att bjuda, och ni skall få njuta av landets rikedomar. – Du skall befalla dem: Så här skall ni göra: ta med er vagnar från Egypten för era barn och kvinnor, och hämta er far och kom. Bry er inte om era tillhörigheter, ni skall få det allra bästa Egypten har att bjuda.«

Israels söner gjorde så. Josef gav dem vagnar enligt faraos befallning, och han gav dem mat för resan. Åt var och en av dem gav han en högtidsdräkt, men åt Benjamin gav han 300 siklar silver och fem högtidsdräkter. Till sin far skickade han följande: tio åsnor lastade med det bästa Egypten kunde bjuda och tio åsneston med spannmål, bröd och andra förnödenheter som hans far skulle ha på resan. Så tog Josef farväl av sina bröder, och när de gav sig av sade han till dem: »Bli inte ovänner på vägen!«

De lämnade Egypten och kom tillbaka till Kanaan, till sin far Jakob. Där berättade de för honom: »Josef lever, och han är styresman över hela Egypten.« Jakob blev förstummad, han kunde inte tro dem. Men när de talade om för sin far allt som Josef hade sagt till dem och när han dessutom såg vagnarna som Josef hade skickat för att hämta honom, levde han upp. »Det är nog«, sade Israel. »Min son Josef lever. Jag måste fara, så att jag får se honom innan jag dör.«

Jakob beger sig till Egypten

Israel bröt nu upp med allt han ägde och kom till Beer Sheva. Där offrade han slaktoffer åt sin far Isaks Gud. I en uppenbarelse om natten talade Gud till Israel: »Jakob, Jakob!« Han svarade: »Här är jag.« Och Gud sade: »Jag är Gud, din fars Gud. Var inte rädd att fara till Egypten, ty där skall jag göra dig till ett stort folk. Jag skall själv fara till Egypten tillsammans med dig, och jag skall själv föra dig därifrån. Och Josef skall bli den som sluter dina ögon.« Så lämnade Jakob Beer Sheva. Israels söner lät sin far Jakob och sina barn och kvinnor stiga upp i vagnarna som farao hade skickat för att hämta honom.

De tog med sig sin boskap och ägodelarna de hade förvärvat i Kanaan, och så kom de till Egypten, Jakob och hela hans släkt. Sina söner och sonsöner, sina döttrar och sondöttrar, ja, hela sin släkt förde han med sig till Egypten.

Jakobs släkt

Detta är namnen på israeliterna som kom till Egypten, Jakob och hans söner. Jakobs förstfödde var Ruben. Rubens söner var Henok, Pallu, Hesron och Karmi. Simons söner var Jemuel, Jamin, Ohad, Jakin, Sochar och Saul, kanaaneiskans son. Levis söner var Gershon, Kehat och Merari. Judas söner var Er, Onan, Shela, Peres och Serach, men Er och Onan dog i Kanaan. Peres söner var Hesron och Hamul. Isaskars söner var Tola, Puva, Jashuv och Shimron. Sebulons söner var Sered, Elon och Jachleel. Detta var Leas söner som hon födde åt Jakob i Paddan Aram. Därtill kom dottern Dina. Söner och döttrar var sammanlagt trettiotre personer.

Gads söner var Sifjon, Haggi, Shuni, Esbon, Eri, Arodi och Areli. Ashers söner var Jimna, Jishva, Jishvi och Beria. Deras syster hette Serach. Berias söner var Hever och Malkiel. Detta var sönerna till Silpa, som Laban hade gett åt sin dotter Lea. Hon födde dessa åt Jakob. Det var sammanlagt sexton personer.

Jakobs hustru Rakels söner var Josef och Benjamin. Josef hade i Egypten fått sönerna Manasse och Efraim med Asenat, dotter till Poti Fera, prästen i On. Benjamins söner var Bela, Beker, Ashbel, Gera, Naaman, Achiram, Shufam, Hufam och Ard. Detta var Rakels söner som hon födde åt Jakob. Det var sammanlagt fjorton personer.

Dans son var Hushim. Naftalis söner var Jachseel, Guni, Jeser och Shillem. Detta var sönerna till Bilha, som Laban hade gett åt sin dotter Rakel. Hon födde dessa åt Jakob. Det var sammanlagt sju personer.

De som Jakob hade med sig till Egypten och som härstammade från honom, hans sonhustrur alltså oräknade, var sammanlagt sextiosex personer, och eftersom de söner Josef fick i Egypten var två, blev det sammanlagt sjuttio personer av Jakobs släkt som kom till Egypten.

Jakob och hans släkt kommer till Egypten

Israel hade skickat Juda i förväg till Josef, för att få reda på vägen till Goshen. När de kom fram dit lät Josef spänna för sin vagn och åkte till Goshen för att möta sin far Israel. När han nu stod inför honom föll han honom om halsen och grät länge. Och Israel sade till Josef: »Nu kan jag dö, nu har jag sett dig och vet att du lever.«

Josef sade till sina bröder och till de andra i sin fars familj: »Jag skall uppsöka farao och underrätta honom om att mina bröder och hela min fars familj har kommit till mig från Kanaan. ’De är herdar’, skall jag säga, ’de har alltid hållit boskap, och de har med sig sina får och kor och alla sina tillhörigheter.’ När sedan farao kallar er till sig och frågar vad ni livnär er på skall ni svara: ’Herre, vi har hållit boskap i hela vårt liv, vi liksom våra fäder.’ Då kommer ni att få bo i Goshen. Herdar är nämligen något orent för egypterna.«

Josef kom till farao och underrättade honom om att hans far och hans bröder hade kommit från Kanaan med sina får och kor och allt de ägde och nu var i Goshen. Josef hade tagit med sig fem av bröderna och lät dem träda fram inför farao. När farao frågade dem vad de livnärde sig på svarade de: »Vi är herdar, herre, vi liksom våra fäder.« Sedan sade de till farao: »Vi har kommit för att vara en tid här i landet, vi har inget bete till våra får och getter, eftersom det är så svår missväxt i Kanaan. Vi ber dig, herre: låt oss få bo i Goshen.« Farao sade till Josef: »Din far och dina bröder har alltså kommit till dig. Hela Egypten ligger öppet för dig. Låt din far och dina bröder bosätta sig i den bästa delen av landet: de får bo i Goshen. Och om du känner några av dem som duktiga karlar, kan du ge dem uppsikten över min boskap.«

Sedan hämtade Josef sin far Jakob och föreställde honom för farao. Jakob hälsade farao, och farao frågade honom om hans ålder. »Min vandringstid har varat 130 år«, svarade Jakob. »Få och svåra har mina levnadsår varit, de har inte blivit så många som mina fäders vandringsår.« Jakob tog farväl av farao och lämnade honom.

Josef lät sin far och sina bröder bo i Egypten och gav dem jord där, i den bästa delen av landet, i Ramses, så som farao hade befallt. Och Josef sörjde för att hans far och hans bröder och hela hans fars släkt fick livsmedel alltefter familjernas storlek.

Josef gör Egypten till faraos egendom

På hela jorden var man nu utan bröd, hungersnöden var mycket svår, och både Egypten och Kanaan var nära att förgås av hunger. Genom att låta folket köpa säd samlade Josef alla pengar som fanns i Egypten och i Kanaan och förde dem till farao. När pengarna hade tagit slut i Egypten och Kanaan kom egypterna till Josef. »Ge oss bröd«, bad de. »Eller måste vi dö här i din åsyn bara för att vi inte har några pengar?« Då svarade Josef: »Är pengarna slut, så kom hit med er boskap. Då ger jag er bröd i utbyte.« De kom med sin boskap till Josef, och han gav dem bröd i utbyte mot hästarna, fårhjordarna, nötboskapen och åsnorna. Så försörjde han dem det året med bröd i utbyte mot all deras boskap.

Året gick till ända, och följande år kom de till Josef och sade: »Vi måste säga som det är, herre: pengarna är slut och vår boskap har du redan fått. Det enda vi kan ge dig är våra kroppar och vår jord. Eller måste vi dö inför ögonen på dig, vi och vår jord? Ta oss och vår jord i betalning för bröd. Vi och vår jord blir faraos egendom, bara du ger oss utsäde, så att vi kan överleva och inte behöver dö och vår jord slipper ligga öde.« Då köpte Josef all jord i Egypten åt farao. Alla egypter sålde sina åkrar, eftersom hungersnöden var så svår. Jorden blev på detta sätt faraos egendom. Och överallt i hela Egypten gjorde han människorna till slavar. Prästernas jord köpte han dock inte. De hade sitt lagstadgade underhåll från farao, de levde på det underhåll farao gav dem och behövde därför inte sälja sin jord.

Josef sade till folket: »Nu har jag köpt er och er jord åt farao. Här har ni säd så att ni kan beså jorden. När skörden bärgas skall ni ge en femtedel åt farao. Fyra femtedelar får ni behålla till utsäde och till mat åt er och era familjer och alla ni har att försörja.« Egypterna sade: »Du har räddat våra liv, herre. Vi är tacksamma att få vara slavar åt farao.« Josef gjorde detta till en lag som gäller än i dag för jorden i Egypten: en femtedel till farao. Det var bara prästernas jord som inte blev faraos egendom.

Jakobs sista önskan

Israeliterna bosatte sig alltså i Goshen i Egypten. Där skaffade de sig jord, och de var fruktsamma och blev mycket talrika. Jakob levde sjutton år i Egypten; hans livstid blev 147 år.

När tiden närmade sig då Israel skulle dö kallade han till sig sin son Josef och sade till honom: »Jag ber dig om en ynnest. Lägg handen mellan mina lår och svär att visa mig din kärlek och trofasthet: begrav mig inte i Egypten. När jag har gått till vila hos fäderna, för mig då bort från Egypten och lägg mig i mina fäders grav.« Josef svarade: »Jag skall göra som du har sagt.« – »Ge mig din ed«, sade Jakob, och han gav honom sin ed. Sedan knäföll Israel vid sängens huvudgärd.

Jakob välsignar Josefs söner

Efter en tid fick Josef bud att hans far var sjuk. Då tog han med sig sina båda söner Manasse och Efraim, och man talade om för Jakob att hans son Josef hade kommit. Israel samlade då sina krafter och satte sig upp i sängen.

Jakob sade till Josef: »Gud den Väldige uppenbarade sig för mig i Lus i Kanaan. Där välsignade han mig och sade till mig: ’Jag skall göra dig fruktsam, så att du förökar dig och blir till många folk. Och jag skall ge dina ättlingar detta land som egendom för all framtid.’ – Nu skall de två söner som du har fått i Egypten innan jag kom hit till dig vara mina. Efraim och Manasse skall vara mina, på samma sätt som Ruben och Simon. Men de barn du får efter dem skall vara dina: de skall räknas in under sina bröder i det land som blir deras. – På färden genom Kanaan, när jag kom från Paddan, dog Rakel från mig, när det ännu var ett stycke kvar till Efrata. Jag begravde henne där, invid vägen till Efrata.« Efrata är det nuvarande Betlehem.

När Israel fick se Josefs söner frågade han: »Vilka är detta?« Josef svarade sin far: »Det är mina söner som Gud har gett mig här.« – »Kom hit med dem till mig«, sade Israel, »så får jag välsigna dem.« Israel var skumögd av ålder och såg illa. Josef förde fram dem till honom, och han kysste dem och tog dem i famn. Och Israel sade till Josef: »Jag trodde inte att jag skulle få se dig igen, och nu har Gud låtit mig få se dina barn också!«

Josef lyfte ner dem ur Israels knä och bugade sig till jorden. Sedan tog Josef Efraim i sin högra hand, så att Israel fick honom till vänster, och Manasse i sin vänstra hand, så att Israel fick honom till höger, och förde fram dem till Israel. Men Israel sträckte ut sin högra hand och lade den på Efraims huvud, fastän han var den yngre, och sin vänstra hand lade han på Manasses huvud. Han korsade alltså sina händer. Men Manasse var den förstfödde.

Israel välsignade dem och sade: »Den Gud som mina fäder höll sig till, Abraham och Isak, den Gud som har varit min herde från min första stund till denna dag,

den ängel som löst mig från allt ont, han må välsigna dessa barn. Genom dem skall mitt namn leva vidare, mitt och mina fäders, Abrahams och Isaks. Må de föröka sig och bli talrika på jorden.«

Josef ogillade att hans far lade sin högra hand på Efraims huvud och grep därför tag i faderns hand för att flytta den från Efraims huvud till Manasses. »Inte så, far«, sade Josef. »Det här är den förstfödde, lägg din högra hand på hans huvud.« Men det ville inte hans far utan sade: »Jag vet, min son, jag vet. Också han skall bli till ett folk, också han skall bli stor. Men hans yngre bror skall bli större än han, och av hans ättlingar skall bli stora folk.«

Den dagen välsignade han dem och sade: »När israeliterna välsignar skall de bruka era namn och säga: Må Gud göra dig sådan som Efraim och Manasse!« – Han satte alltså Efraim före Manasse.

Israel sade till Josef: »Jag skall snart dö, men Gud skall vara med er och föra er tillbaka till era fäders land. Jag ger dig nu, utöver vad dina bröder får, en bergsrygg som jag tagit från amoreerna med svärd och båge.«

Jakobs sista ord till sina söner

Jakob kallade till sig sina söner och sade: »Samlas här, jag vill förkunna vad som händer er i kommande dagar. Kom hit och lyssna, Jakobs söner, lyssna på Israel, er fader. Ruben, du är min förstfödde, min mannakrafts första frukt, den främste i ära, den främste i styrka. Du är som ett svallande vatten. Du skall inte mer vara den främste, ty du intog din faders säng, du vanhelgade min bädd. Simon och Levi är bröder, deras svärd är våldets verktyg. Jag skyr deras sällskap och vill inte vara i lag med dem. I sin vrede dräpte de män, i övermod stympade de oxar. Förbannad deras otyglade vrede, deras skoningslösa raseri. Jag skall sprida dem i Jakob, skingra dem över Israel. Juda, dig prisar dina bröder, du slår dina fiender på flykten. Din faders söner bugar sig för dig. Ett ungt lejon är Juda. Du reser dig upp från ditt byte, min son. Han lägger sig ner och vilar som ett lejon, ett lejon som ingen vågar störa. Spiran skall förbli hos Juda, härskarstaven i hans hand. En gång skall han motta tribut och folken tvingas till lydnad. Han binder sin åsna vid vinstocken, sitt åsneföl vid rankan. Han tvättar sin dräkt i vin, sin klädnad i druvornas blod. Hans ögon är mörkare än vin, hans tänder vitare än mjölk. Sebulon bor vid havets kust, vid kusten där skepp lägger till, ända bort emot Sidon. Isaskar är en stark åsna som lagt sig till vila i fållan. Han fann det gott att komma till ro och såg att landet var ljuvligt. Då böjde han nacken under bördan och blev en ofri dagsverkare. Dans folk är lika starkt som någon annan stam i Israel. Dan är en orm vid vägen, en huggorm vid stigen som hugger hästen i hasen, så att ryttaren faller baklänges. På din hjälp hoppas jag, Herre! Gad överfalls av rövarband, själv faller han dem i ryggen. Asher mättas av feta rätter, han bjuder på kunglig spis. Naftali är en hind som rör sig i frihet och föder vackra kalvar. Ett ungt fruktträd är Josef, ett ungt fruktträd vid källan, grenarna klättrar upp efter muren. Skyttar ansätter honom, bågskyttar går till anfall, men han håller stadigt sin båge, och smidigt rör sig hans hand. Jakobs Mäktige, Herden, Israels Sten, din faders Gud, han skall hjälpa dig, Gud den Väldige, han skall välsigna dig med välsignelser från himlen därovan, välsignelser från djupet som vilar därnedan, med välsignelser från bröst och sköte, välsignelser från ax och blomma, välsignelser från de uråldriga bergen, lycka från de eviga höjderna. Må detta strömma över Josefs huvud, över hjässan på fursten bland bröder. Benjamin är en rovgirig varg, på morgonen förtär han sitt rov, mot kvällen fördelar han sitt byte.«

Detta är alla Israels tolv stammar, och detta är vad deras far talade till dem. Han välsignade dem och gav var och en av dem den välsignelse som tillkom honom.

Jakobs död och begravning

Sedan befallde han dem: »När jag nu förenas med mina fäder skall ni begrava mig hos dem i grottan på hettiten Efrons fält, grottan på fältet i Makpela utanför Mamre i Kanaan, det fält som Abraham köpte som gravplats av hettiten Efron. Där begravdes Abraham och hans hustru Sara, där begravdes Isak och hans hustru Rebecka, och där begravde jag Lea.« – Fältet med grottan förvärvades från hettiterna.

När Jakob hade sagt detta till sina söner drog han upp fötterna i sängen. Så dog han och förenades med sina fäder.

Och Josef kastade sig ner över sin far och grät och kysste honom.

Sedan befallde Josef läkarna han hade i sin tjänst att de skulle balsamera hans far, och läkarna balsamerade Israel. Det tog fyrtio dagar, den tid en balsamering tar. Egypterna begrät honom i sjuttio dagar, och när denna sorgetid var över talade Josef med faraos hovfolk och sade till dem: »Jag ber er om en ynnest: lägg fram min sak inför farao och tala om för honom att min far har tagit en ed av mig och sagt: ’När jag dör, lägg mig då i den grav som jag har låtit hugga ut åt mig i Kanaan.’ Be honom att han låter mig resa dit upp och begrava min far. Sedan skall jag återvända hit.« Farao lät hälsa: »Res dit upp och begrav din far enligt den ed han har tagit av dig.« Josef reste för att begrava sin far, och med honom följde alla de äldsta ämbetsmännen vid faraos hov och alla Egyptens äldste och hela Josefs familj, hans bröder och hans fars familj. Kvinnor och barn lämnade de dock kvar i Goshen, liksom får och kor. Han hade med sig både vagnar och hästar, det var ett mycket stort följe.

När de kom till Goren Haatad på andra sidan Jordan höll de en stor och högtidlig dödsklagan. Josef utlyste en sju dagars sorgehögtid efter sin far. Invånarna i landet, kanaaneerna, såg sorgehögtiden i Goren Haatad, och de sade: »Där håller egypterna en stor sorgehögtid.« Därför kallade man platsen Avel Misrajim; det ligger på andra sidan Jordan.

Jakobs söner gjorde med sin far så som han hade befallt dem: de förde honom till Kanaan och begravde honom i grottan på fältet i Makpela, det fält utanför Mamre som Abraham köpt som gravplats av hettiten Efron. När Josef hade begravt sin far återvände han till Egypten med sina bröder och alla andra som hade följt med honom till hans fars begravning.

Josef lugnar sina bröder

När Josefs bröder tänkte på att deras far var borta sade de: »Kanske Josef hyser agg till oss och vill ge igen för allt ont vi har gjort honom.« Därför skickade de bud till Josef och lät säga: »Innan han dog bad din far att vi skulle säga till dig: ’Vi ber dig förlåta oss, dina bröder, vår synd och skuld. Vi har gjort dig mycket ont.’ Så förlåt oss, din fars Guds tjänare, den synd vi har begått!« Vid dessa ord brast Josef i gråt. Sedan kom också bröderna själva och föll ner inför honom och sade: »Vi är dina slavar.« Men Josef sade till dem: »Var inte rädda. Jag är ju inte Gud! Ni ville mig ont, men Gud har vänt det till något gott. Han ville göra det som nu har skett och därigenom bevara många människor vid liv. Var inte rädda, jag skall sörja för er och era barn.« Så talade han lugnande och uppmuntrande till dem.

I filen (Josef-del-4) nedan finns bildspelet från dagens predikan.


Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.