Temaserien ”JOSEF” – del 3
EFS Helsingborg 18 oktober 2020
Daniel Svensson
Josefs bröder kommer till Egypten
När Jakob fick veta att det fanns säd i Egypten sade han till sina söner: »Vad väntar ni på? Jag har hört att det finns säd nere i Egypten. Far dit och köp åt oss, så att vi överlever och inte svälter ihjäl.« Då gav sig tio av Josefs bröder i väg för att köpa spannmål i Egypten. Josefs bror Benjamin ville Jakob inte skicka med bröderna, för att han inte skulle råka ut för någon olycka.
Bland alla andra som kom för att köpa säd kom också Israels söner, ty hungersnöden hade drabbat Kanaan. Josef var den som hade makten i Egypten, det var han som sålde säd till alla i landet, och därför kom nu Josefs bröder och bugade sig till jorden för honom. När Josef fick se sina bröder kände han igen dem, men han gav sig inte till känna för dem utan frågade bryskt: »Varifrån kommer ni?« – »Från Kanaan för att köpa brödsäd«, svarade de.
Josef kände igen sina bröder, men de kände inte igen honom. Han kom ihåg drömmarna som han hade drömt om dem, och han sade till dem: »Ni är spioner! Ni har kommit för att se var det finns blottor i landets försvar.« – »Nej, herre«, svarade de, »dina tjänare har bara kommit för att köpa brödsäd. Vi är alla söner till samme man, vi är hederliga människor och inga spioner.« Men Josef sade: »Jo, ni har kommit för att se var det finns blottor i landets försvar.« De svarade: »Vi var tolv bröder, herre, söner till en och samme man i Kanaan. Men den yngste är kvar hos vår far, och en finns inte mer.« Josef sade till dem: »Det är som jag redan har sagt er: ni är spioner. Men låt mig sätta er på prov: så sant farao lever, ni slipper inte härifrån förrän er yngste bror kommer hit. Skicka en av er att hämta er bror. Ni andra skall hållas fängslade tills det blir prövat om ni har talat sanning. Har ni inte det är ni spioner, så sant farao lever.« Sedan satte han dem alla i häkte i tre dagar.
Den tredje dagen sade Josef till dem: »Om ni gör som jag säger skall ni få leva – jag fruktar Gud. Nu skall vi se om ni är hederliga: en av er får stanna kvar i häktet, och ni andra får ge er av med säd till era svältande familjer. Sedan tar ni med er yngste bror till mig. Det blir beviset för att ni har talat sanning, och då slipper ni dö.« Och så måste de göra. Men bröderna sade till varandra: »Detta är straffet för det vi gjorde mot vår bror. Vi såg hur förtvivlad han var, han bad om förbarmande, men vi lyssnade inte på honom. Därför har vi nu själva drabbats av denna olycka.« Ruben svarade dem: »Jag sade ju att ni inte skulle göra pojken illa. Men ni ville inte höra på, och nu kommer vedergällningen för hans blod.« De visste inte att Josef förstod vad de sade, eftersom han hade talat med dem genom tolk. Nu vände han sig bort och gick ut och grät. Sedan kom han tillbaka och talade till dem. Han skilde Simon från de andra och lät fängsla honom inför ögonen på dem.
Sedan befallde Josef att man skulle fylla deras säckar med spannmål och lägga tillbaka vars och ens pengar i hans säck och att man skulle ge dem mat för resan. Så gjorde man också, och bröderna lastade säden på sina åsnor och gav sig i väg. Men när en av dem öppnade sin säck vid nattlägret för att utfodra sin åsna fick han se sina pengar överst i säcken. »Jag har fått mina pengar tillbaka«, ropade han till bröderna, »titta, här ligger de i min säck!« De blev alldeles utom sig, de såg skräckslagna på varandra och sade: »Vad är det Gud har gjort mot oss?«
Så kom de hem till sin far Jakob i Kanaan och berättade för honom allt vad de hade varit med om: »Han som är landets herre talade bryskt till oss och behandlade oss som spioner. Men vi sade till honom: Vi är hederliga människor och inga spioner. Vi var tolv bröder, söner till samme far, men en finns inte mer, och den yngste är nu hos vår far i Kanaan. Då sade han som är landets herre: Nu skall jag ta reda på om ni är hederliga. Lämna kvar en av er hos mig och ta med er säden till era svältande familjer och ge er av. Sedan skall ni föra hit er yngste bror till mig, så att jag får förvissa mig om att ni inte är spioner utan hederliga människor. Då får ni tillbaka er bror och kan röra er fritt i landet.«
När de sedan tömde sina säckar hittade var och en sin penningpung i säcken. Både de och deras far blev förfärade när de fick syn på penningpungarna. Deras far Jakob sade till dem: »Ni gör mig barnlös! Josef finns inte mer, Simon finns inte mer, och nu vill ni ta Benjamin. Det är mig det går ut över, alltsammans!« Då sade Ruben till sin far: »Du får döda mina båda söner om jag inte har honom med mig tillbaka till dig. Anförtro honom åt mig, jag skall föra honom tillbaka till dig.« Men han svarade: »Min son får inte följa med er. Hans bror är död och han är ensam kvar. Skulle en olycka hända honom på er resa, då driver ni er gamle far med sorg ner i dödsriket.«
Brödernas andra resa till Egypten
Men hungersnöden var svår i landet, och när de hade gjort slut på säden de fört hem från Egypten sade deras far till dem: »Res dit igen och köp litet brödsäd åt oss.« Juda svarade honom: »Mannen sade klart och tydligt att vi inte fick visa oss för honom om vi inte hade vår bror med oss. Om du nu låter vår bror följa med oss, så far vi ner och köper brödsäd åt dig. Men om du inte låter honom följa med, vill vi inte fara, för mannen sade till oss: Visa er inte för mig om ni inte har er bror med er!« Då sade Israel: »Varför skulle ni ställa till det så för mig och tala om för mannen att ni har en bror till?« De svarade: »Han förhörde sig noga om oss och vår släkt och frågade: Lever er far ännu? Har ni någon bror? Och vi talade om för honom hur det var. Inte kunde vi veta att han skulle säga: För hit er bror!« Juda sade till sin far Israel: »Låt pojken följa med mig, och låt oss genast komma i väg, så att vi överlever och inte svälter ihjäl, vi och du själv och våra kvinnor och barn. Jag tar ansvar för honom, mig kan du ställa till svars: om jag inte har honom med mig tillbaka och överlämnar honom här till dig, så skall jag stå som en brottsling inför dig i alla mina dagar. Hade vi bara inte dröjt så här, hade vi redan kunnat vara tillbaka både en och två gånger.«
Då svarade deras far Israel dem: »Om det nu måste ske, gör då så här. Ta av det bästa vi har i landet och lägg det i säckarna och för med det som gåva åt mannen: lite balsam, lite honung, ladanum och mastix, pistaschnötter och mandlar. Och ta dubbelt med pengar, så att ni kan lämna igen det ni fick tillbaka överst i era säckar. Det kan ju ha varit ett misstag. Ta så er bror med er och far genast tillbaka. Må Gud den Väldige låta er möta barmhärtighet hos mannen, så att han låter både er andre bror och Benjamin följa med tillbaka. Och mister jag mitt barn, så må det ske.«
Bröderna tog med sig sina gåvor och dubbelt med pengar, och så Benjamin, och gav sig i väg till Egypten. Där fick de företräde hos Josef, och då Josef såg att Benjamin var med dem sade han till sin förvaltare: »Ta med männen hem till mig, slakta och gör i ordning en måltid, för de skall äta middagsmålet tillsammans med mig.« Han gjorde som Josef hade sagt och tog med sig bröderna till Josefs hus. Men de blev rädda när de fördes dit och tänkte: »Det är för pengarnas skull man för oss hit, pengarna som var med tillbaka i våra säckar förra gången. Nu tänker de kasta sig över oss och övermanna oss. Sedan gör de oss till slavar och tar våra åsnor.« Vid ingången till huset vände de sig till Josefs förvaltare. »Hör på oss, herre«, sade de. »Förra gången vi var här för att köpa brödsäd och kom till nattlägret och öppnade våra säckar, fann var och en av oss sina pengar överst i säcken, allt vad han hade betalt. De pengarna har vi nu tagit med oss tillbaka. Och vi har med oss mer pengar, som vi kan köpa brödsäd för. Vi vet inte vem som lade pengarna i våra säckar.« – »Ni kan vara lugna«, sade han. »Var inte rädda, det är er och er fars Gud som har låtit er finna en skatt i era säckar. Jag fick era pengar.« Och han förde ut Simon till dem.
Så tog mannen med sig bröderna in i Josefs hus. Han lät sätta fram vatten så att de fick tvätta av sina fötter, och han lät utfodra deras åsnor. De ställde i ordning sina gåvor i väntan på att Josef skulle komma vid middagstiden; de hade nämligen fått höra att de skulle äta där.
När Josef kom hem lämnade de fram gåvorna de haft med sig och bugade sig till jorden för honom. Han hälsade dem och frågade: »Hur är det med er gamle far som ni talade om? Lever han ännu?« – »Ja«, svarade de, »allt är väl med vår far, din tjänare. Han lever ännu.« Och de föll ner inför honom. När han fick se sin bror Benjamin, sin mors son, frågade han: »Är detta er yngste bror som ni talade om?« Sedan sade han: »Gud välsigne dig, min son!« Och Josef skyndade ut, eftersom kärleken till brodern överväldigade honom och han var nära att brista i gråt. Han gick in i ett annat rum och grät.
Sedan tvättade han ansiktet och gick ut igen. Han behärskade sina känslor och befallde att man skulle sätta fram maten. Man serverade honom för sig och bröderna för sig och egypterna som åt med honom för sig. Egypterna kan nämligen inte äta tillsammans med hebreer, det skulle vara anstötligt för dem. Men bröderna fick sitta mitt emot Josef, i åldersordning från den äldste till den yngste. De såg förundrat på varandra. Josef lät servera dem från sitt bord, och Benjamin fick fem gånger så mycket som de andra. Och de drack sig glada tillsammans med honom.
Josefs bägare i Benjamins säck
Josef befallde sedan sin förvaltare: »Fyll männens säckar med säd, så mycket de kan ta med sig, och lägg vars och ens pengar överst i hans säck. Och min bägare, silverbägaren, skall du lägga överst i den yngstes säck tillsammans med pengarna han betalade för säden.« Han gjorde som Josef hade sagt. Så snart det blev morgon fick bröderna ge sig av med sina åsnor. De hade inte hunnit långt från staden när Josef sade till sin förvaltare: »Sätt genast efter männen. När du hinner upp dem skall du säga: Varför har ni lönat gott med ont? Det är ju den här som min herre brukar dricka ur och som han också använder när han tyder tecken. Det var skamligt gjort!«
Förvaltaren hann upp dem och sade detta till dem. Bröderna svarade: »Hur kan du säga något sådant, herre? Det skulle aldrig falla oss in att handla på det viset. Pengarna vi fann överst i våra säckar tog vi ju med oss tillbaka till dig från Kanaan. Varför skulle vi då stjäla silver eller guld från din herres hus? Om man finner den hos någon av oss skall han dö, och vi andra skall bli slavar åt dig.« Då sade han: »Nå, det får bli som ni säger. Den som man finner den hos skall bli slav åt mig, men ni andra går fria.« Bröderna skyndade sig att lyfta ner sina säckar på marken. Var och en öppnade sin säck, och förvaltaren satte i gång att leta, han började hos den äldste och slutade hos den yngste. Och bägaren blev funnen i Benjamins säck. Då rev de sönder sina kläder. Sedan de lastat sina åsnor återvände de till staden.
Så kom Juda och hans bröder till Josefs hus. Josef var fortfarande kvar där, och de kastade sig till marken inför honom. Josef sade till dem: »Vad är det ni har gjort? Förstår ni inte att en man som jag kan tyda tecken?« Juda svarade: »Vad skall vi säga, herre? Hur skall vi lägga våra ord och hur skall vi kunna hävda vår oskuld? Gud har uppdagat vår skuld, och vi är dina slavar, herre, både han som bägaren blev funnen hos och vi andra.« Josef sade: »Det skulle aldrig falla mig in att göra så. Den som bägaren blev funnen hos, han skall bli min slav. Ni andra kan lugnt bege er hem till er far.«
Juda vädjar till Josef
Juda vände sig till honom och sade: »Lyssna på mig, herre. Låt mig få säga ett ord, och bli inte vred på din tjänare, du som är faraos like. Du frågade oss, herre, om vi hade far eller bror. Vi svarade dig, herre: Vi har vår gamle far, och han har en son, en ung pojke som han har fått på gamla dagar. Pojkens bror är död. Därför är han ensam kvar efter sin mor, och han är sin fars älsklingsson. – Då befallde du oss att föra honom hit till dig, så att du fick se honom. Men vi svarade dig, herre, att pojken inte kunde lämna sin far, hans far skulle dö om han lämnade honom. Då sade du till oss att om inte vår yngste bror följde med oss hit skulle vi aldrig mer få visa oss för dig. Så kom vi hem till vår far, din tjänare, och berättade för honom vad du sagt. När sedan vår far sade åt oss att fara tillbaka och köpa litet brödsäd svarade vi: Det kan vi inte. Bara om vår yngste bror följer med oss kan vi fara. Vi får inte visa oss för mannen om inte vår yngste bror är med. Då sade vår far: Ni vet ju att min hustru födde mig två söner. Den ene försvann ifrån mig, och jag förstod att han var ihjälriven. Jag har inte sett honom mer. Om ni tar också den här sonen ifrån mig och det händer honom en olycka, så driver ni er gamle far med smärta ner i dödsriket. – Om jag kommer hem till min far och vi inte har med oss pojken som han är så fäst vid, och han ser att pojken inte är med, så blir det hans död. Vi skulle driva vår gamle far, din tjänare, med sorg ner i dödsriket. Herre, jag har lovat min far att ta ansvar för pojken. Jag har sagt att om jag inte har honom med mig tillbaka, så skall jag stå som en brottsling inför min far i alla mina dagar. Därför ber jag dig, herre, att du låter mig stanna som slav hos dig i stället för pojken, så att han får fara hem tillsammans med sina bröder. Hur skulle jag kunna fara tillbaka till min far utan att ha pojken med mig? Förskona mig från att se den smärta det skulle vålla min far.«
Josef ger sig till känna för sina bröder
Nu kunde Josef inte längre behärska sina känslor inför hovmännen. »Låt alla gå ut härifrån«, ropade han, och ingen av dem var kvar hos honom då han gav sig till känna för sina bröder. Och Josef brast i gråt. Han grät så högt att egypterna hörde det, och faraos hov fick veta vad som hänt. Josef sade till sina bröder: »Jag är Josef. Lever min far?« Hans bröder kunde inte svara honom, så förskräckta blev de. Då sade Josef till bröderna: »Kom fram hit.« De gick fram till honom, och Josef sade: »Jag är Josef, er bror, som ni sålde till Egypten.
Men var inte bedrövade för att ni sålde mig hit och förebrå er ingenting. Det var för att rädda liv som Gud skickade mig hit före er. I två år har det nu varit hungersnöd i landet, och det kommer fem år till då man varken skall plöja eller skörda. Gud skickade mig före er för att trygga er fortlevnad på jorden och för att bevara er vid liv och rädda många. Det är alltså inte ni som har skickat mig hit, utan Gud, och han har gjort mig till faraos främste rådgivare, till ledare för hans förvaltning och styresman över hela Egypten. Skynda er tillbaka till min far och säg till honom: Så säger din son Josef: Gud har gjort mig till herre över hela Egypten. Kom hit till mig utan dröjsmål. Du skall få bo i Goshen, där du är nära mig, du själv med dina barn och barnbarn, dina får och dina kor och allt du äger. Där skall jag sörja för dig, ty ännu återstår fem år av hungersnöd. Du skall inte lida någon brist, varken du eller din familj eller någon av dem som tillhör dig. – Ni ser ju själva, både min bror Benjamin och ni andra, att det verkligen är jag som talar till er. Berätta för min far om vilken ställning jag har i Egypten och om allt ni har sett, och hämta honom hit så fort ni kan.«
Han föll sin bror Benjamin om halsen och grät, och Benjamin grät i hans famn. Josef kysste alla sina bröder, tog dem i famn och grät. Sedan talade han och bröderna med varandra.
I filen (Josef-del-3) nedan finns bildspelet från dagens predikan.