Elia – del 2

EFS Helsingborg 6 oktober 2019
Jonas Nordén

Första Kungaboken 18:1-46

Sedan det gått en lång tid, över två år, kom Herrens ord till Elia: ”Gå och träd fram inför Achav, nu skall jag låta det regna över jorden.” Och Elia gick för att söka upp Achav.

Hungersnöden var svår i Samaria, och Achav kallade till sig Obadja, som förvaltade de kungliga egendomarna. Obadja dyrkade Herren hängivet. När Isebel ville utrota Herrens profeter hade Obadja tagit sig an hundra av dem och gömt dem i två grottor, femtio i varje, och försett dem med mat och dryck. Nu befallde Achav honom att ge sig ut i landet till alla källor och bäckar. ”Kanske kan vi finna bete nog att hålla hästar och mulor vid liv, så att vi inte förlorar några djur”, sade han. Så delade de upp landet mellan sig för att genomkorsa var sin del: Achav tog en väg, Obadja en annan.

Under sin färd fick Obadja plötsligt se Elia komma emot sig. När han såg vem det var föll han ner med ansiktet mot marken och sade: ”Är det verkligen du, min herre Elia?” – ”Ja, det är jag”, svarade Elia. ”Gå och säg till din herre: Elia är här.” Men Obadja svarade: ”Vad har jag gjort för ont eftersom du vill lämna mig i händerna på Achav och låta honom döda mig? Så sant Herren, din Gud, lever, det finns inte något folk eller rike där kungen inte har låtit söka efter dig. När man då har svarat att du inte fanns där har han låtit dessa riken och folk gå ed på att de inte har kunnat finna dig. Och nu vill du att jag skall gå till kungen och säga: Elia är här. Men så snart jag har gått härifrån kommer ju Herrens ande att föra bort dig, jag vet inte vart, och när jag sedan underrättar Achav och han inte finner dig, så dödar han mig. Ändå har jag dyrkat Herren alltifrån min ungdom. Har man inte berättat för dig vad jag gjorde när Isebel ville ta livet av Herrens profeter, hur jag gömde hundra av dem, femtio och femtio, i två grottor och försåg dem med mat och dryck? Och nu vill du att jag skall gå till kungen och säga: Elia är här. Han kommer att döda mig!” Elia svarade: ”Så sant Herren Sebaot lever, han som jag tjänar, redan i dag skall jag träda fram inför Achav.”

Elia och baalsprofeterna på Karmel

Obadja sökte upp Achav och underrättade honom, och Achav gick för att möta Elia. När han fick se honom sade han: ”Här är du alltså, du som drar olycka över Israel.” Elia svarade: ”Det är inte jag som drar olycka över Israel utan du och din fars ätt när ni överger Herrens bud och följer baalsgudarna. Båda nu upp israeliterna och låt dem samlas hos mig på berget Karmel tillsammans med Baals fyrahundrafemtio profeter och Asheras fyrahundra, alla dessa som får sitt underhåll av Isebel.”

Achav skickade bud runt hela Israel och lät samla profeterna på berget Karmel. Där trädde Elia fram inför hela folket och sade: ”Hur länge skall ni hålla på så här och inte veta vilket ben ni skall stå på? Är det Herren som är Gud, så följ Herren, är det Baal, så följ Baal.” Men de svarade inte ett ord. Då sade Elia till dem: ”Jag är den ende av Herrens profeter som är kvar, medan Baals profeter är fyrahundrafemtio. Ge oss nu två ungtjurar, och låt dem välja den ena åt sig. De får stycka den och lägga den på veden, men de får inte tända eld. Den andra tjuren gör jag i ordning och lägger på veden, utan att tända eld. Sedan anropar ni er gud och jag anropar Herren; den som svarar med eld, han är Gud.” Folket sade ja till förslaget. Då vände sig Elia till baalsprofeterna. ”Välj ut en av tjurarna och gör i ordning den”, sade han. ”Ni får börja, ni är flest. Anropa er gud, men tänd inte någon eld.” Då tog de den tjur de hade fått och gjorde i ordning den. Sedan åkallade de Baal oavbrutet från morgonen ända till middagstiden: ”Baal, svara oss!” Men det kom inget ljud och inget svar. Då började de hoppa kring altaret som de hade rest. Vid middagstiden hånade Elia dem. ”Ropa högre!” sade han. ”Han är ju gud, men han har väl sitt att sköta, han kan ha gått avsides eller vara ute i något ärende. Kanske han sover och måste vakna först!” De ropade ännu högre och sargade sig med knivar och spjut som de brukade, så att blodet flöt. Hela eftermiddagen fortsatte de i profetisk extas, ända till tiden för matoffret. Men det kom inget ljud, inget svar, inget tecken.

Elia kallade nu till sig folket, och de samlades omkring honom. Då satte han åter i stånd Herrens altare, som hade rivits ner. Han tog tolv stenar, lika många som Jakobs söners stammar, Jakob till vilken Herren sade: ”Ditt namn skall vara Israel.” Av stenarna byggde Elia ett altare åt Herren, och runt omkring altaret lät han gräva ett dike, djupt och brett som ett stort sädesmått. Han staplade veden, styckade tjuren och lade den ovanpå veden. Därefter sade han: ”Fyll fyra krukor med vatten och häll över offret och över veden.” Sedan sade han: ”En gång till!” och därpå: ”Ännu en gång!” och de gjorde som han sade. Vattnet rann ner runt om altaret, och även diket fyllde han med vatten.

När tiden för matoffret var inne trädde profeten Elia fram och bad: ”Herre, Abrahams, Isaks och Israels Gud, låt det i dag bli uppenbart att du är Gud i Israel, att jag är din tjänare och att det är på din befallning jag har gjort allt detta. Svara mig, Herre, svara mig, så att detta folk inser att det är du, Herre, som är Gud och att det är du som har vänt deras hjärtan bort från dig.” Då slog Herrens eld ner och förtärde offret och veden, stenarna och jorden och slickade upp vattnet i diket.

Folket såg vad som hände och föll ner på sina ansikten och ropade: ”Det är Herren som är Gud, det är Herren som är Gud.” Men Elia sade: ”Grip Baals profeter, låt ingen enda komma undan!” När profeterna hade gripits lät Elia föra dem ner till Kishonbäcken och avliva dem där.

Därefter sade Elia till Achav: ”Gå dit upp, ät och drick, jag hör regnet komma.” Achav gick upp för att äta och dricka, och Elia gick upp på toppen av Karmel och kröp ihop på marken med ansiktet mellan knäna. Sedan sade han till sin tjänare: ”Gå upp och se ut mot havet!” Tjänaren gick upp och spejade. ”Det syns ingenting”, sade han. Sju gånger befallde Elia honom att gå tillbaka upp. Den sjunde gången sade han: ”Jag ser ett moln, inte större än en hand, stiga upp ur havet.” Elia sade till honom: ”Gå och säg till Achav att han spänner för och åker ner innan regnet hindrar honom.” Under tiden hade himlen täckts av mörka moln, det blåste upp och ett skyfall bröt ut. Då steg Achav upp i vagnen och for i väg mot Jisreel. Men Herrens kraft fyllde Elia: han fäste upp sina kläder och sprang före Achav hela vägen fram till Jisreel. 

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.